Är methandienon kungen av anabola steroider?

Är methandienone kungen av anabola steroider eller är detta påstående överdrivet? Följande berättelse kommer att visa dig att det kan finnas något rationellt med det. I vilket fall som helst har denna steroidförening, skapad förmodligen med avsikt för atletiska ändamål, startat något som kommer att vara mycket svårt att stoppa.

Uppkomsten av metandrostenolon/methandienon

Det finns flera berättelser om ursprunget till testosteronanalogen methandrostenolone, som ofta hänvisas till i litteraturen med sitt andra generiska namn, methandienone. Akta dig, det är exakt samma ämne. Handelsnamnen uppfinns sedan av varje läkemedelsföretag på egen hand efter att den period som skyddas av uppfinnarens patentansökan har löpt ut. Men en sak som dessa historier har gemensamt är att de alltid innehåller uppfinnarens namn, Johnny Ziegler. Denna berättelse bygger på en beskrivning av händelsen som publicerats av kolumnisten Nelson Montana på webbplatsen "Testosterone". Beskrivningen är enligt uppgift baserad på en intervju som Ziegler själv gav strax före sin död 1983.

Ursprunget går tillbaka till 1940 och platsen är Nazityskland. Huvudpersonen är Adolf Hitler, som bestämde sig för att ta över världen med hjälp av sin nation. För att kunna förverkliga sina sjuka drömmar behövde Hitler, förutom avancerad stridsteknik, en armé av extremt vältränade män som skulle vara starka, snabba, aggressiva och som snabbt skulle återhämta sig från eventuella skador. De skulle med andra ord vara oövervinneliga supermän. Nazisternas medicinska establishment bestämde sig för att skapa ett botemedel som skulle göra det möjligt för män att klara av krigets hårda villkor, inklusive att övervinna effekterna av livsmedelsbrist. Det spelade ingen roll om soldaterna senare skulle drabbas av några hälsoskador till följd av att de tog denna medicin. Målet var seger till varje pris. Vad betydde människors hälsa i krig? Lyckligtvis för de nazistiska forskarna lyckades deras plan inte fullt ut, vilket också kan ha bidragit till deras slutliga nederlag.

Man visste då inte att det fanns en annan stat, Sovjetunionen, som hade liknande planer. Vid slutet av andra världskriget. Andra världskriget lyckades ryska forskare framställa en syntetisk form av testosteron och startade en helt annan form av krig, den här gången utkämpat på idrottsplanen. I slutet av 1950-talet stod det klart att idrottarna i det forna Sovjetunionen hade dominerat de idrottsgrenar där styrka var det viktigaste kriteriet. De sovjetiska idrottarnas prestationsdominans föll naturligtvis inte amerikanerna i smaken. Den amerikanska regeringen bad enligt uppgift läkare från tyngdlyftningslag att undersöka den till synes oförklarliga dominansen av Sovjetunionens superatleter. En av läkarna, som då arbetade för det amerikanska tyngdlyftningslaget, var en ung Johnny Ziegler, som inte såg några problem med det.

Amerikanska forskare undersökte en grupp ryska idrottare som hade emigrerat till USA vid den tiden. De noterade hypertrofierade prostata och förhöjda koncentrationer av det 5α reducerade testosteronet metabolite dihydrotestosteron hos de unga männen. Från detta resultat drog de slutsatsen att exogent administrerat syntetiskt testosteron skulle vara orsaken till både hälsoavvikelserna och den utmärkta atletiska prestationen. Återigen handlade det av prestigefyllda politiska skäl om att vinna till varje pris. Vem brydde sig om idrottsutövarnas hälsa? I Tyskland pågår rättegångarna mot de ansvariga idrottstjänstemännen i det forna DDR än i dag. Så är det alltid när det historiska minnet och viljan att ta itu med det förflutna går förlorad. Jag kan förstå det, många högt uppsatta personer är inblandade i detta, som naturligtvis inte har någon önskan att klargöra saker och ting.
Amerikanska forskare, under ledning av Johnny Ziegler, har utifrån de citerade resultaten försökt hitta en testosteronanalog som skulle ha accentuerat anabola effekter samtidigt som de undertryckt eller åtminstone minskat oönskade androgena egenskaper. Det var enligt uppgift Johnny Ziegler som 1956 kom med ett förslag på en molekyl som, som det senare skulle visa sig, i viss mån uppfyllde forskarnas förväntningar. Ziegler erbjöd enligt uppgift sin upptäckt till läkemedelsföretaget CIBA, som enligt ryktet skulle betala honom $100 för den. Redan utifrån denna summa kan man gissa vad som var på gång. Låt oss vara realistiska, utan omfattande forskning under flera år, som kostar tiotusentals dollar, kan inget värdefullt uppfinnas och implementeras. På 1960-talet marknadsförde CIBA sedan ämnet under handelsnamnet Dianabol i USA. Mycket snart blev idrottare av alla discipliner, inte exklusive kroppsbyggare naturligtvis, intresserade av detta ämne och dess effekter.

Gentlemannens uppgörelse om två piller - sanning eller fiktion?

Nelson Montana beskriver en annan chockerande historia i sin artikel. Den här är direkt relaterad till kroppsbyggnad. Som jag redan har sagt har introduktionen av Dianabol på läkemedelsmarknaden orsakat dess missbruk av idrottare, inklusive kroppsbyggare. Snart blev de negativa hälsokonsekvenserna av sådana åtgärder uppenbara. Detta oroade några av de dåvarande toppfigurerna inom kroppsbyggning så till den grad att de ansåg det nödvändigt att vidta skyddsåtgärder med tanke på de möjliga hälsoskadorna. Den dåvarande kroppsbyggargurun och mentorn för de bästa kroppsbyggarna, Vince Gironda, kallade till ett möte där, förutom han själv, Larry Scott, Don Howorth, Dave Draper och kanske andra skulle delta. Vince Gironda var motståndare till exogen hormonmanipulation, å andra sidan förstod han behoven hos professionella kroppsbyggare som måste upprätthålla en viss muskulär utveckling för att kunna presentera sig på ett imponerande sätt. De kom överens tillsammans om en kompromiss, som inte var att överstiga 2 Dianabol tablets en dag. Larry Scott fortsatte att bli Mr Olympia två gånger 1965 och 1966. Vi kan bara gissa om han höll detta avtal om två piller? Det måste sägas att det inte fanns något förbud mot doping vid den tiden, så det var verkligen en ridderlig affär som knappast kan bedömas idag. "De som var direkt inblandade i mötet svär på att detta är sant", säger Montana.

Men det kom en ny generation kroppsbyggare som var helt främmande för sina föregångares känslor, och så började den vanliga karusellen. Fyra Dianabol piller fungerar bättre än 2 piller, 8 fungerar bättre än 4, etc. Senare blev 10, 20 eller 50 tablets i kombination med flera andra preparat normen. Vilken typ av bodybuilding erfarenhet har jag haft? Oavsett var du går, kommer du alltid att stöta på anabola steroider.

Verkningsmekanism för methandrostenolone

Mauro G. Di Pasquale, docent vid ett kanadensiskt universitet, skriver följande i sin bok från 1984 om anabola steroiders verkningsmekanism: "Alla anabola steroider har en gemensam verkningsmekanism som kräver att steroidhormonet binds till en specifik receptor i målvävnaden. Detta hormon-receptorkomplex stimulerar sedan RNA-produktionen, vilket ytterligare ökar proteinsyntesen".

Det kan bero på att boken skrevs 1984, men citatet är mycket missvisande och på många sätt felaktigt. Först och främst får man inte tro att den receptor som steroiden binder till måste vara en androgenreceptor. I många fall kommer det att vara ett annat protein i ett annat signalsystem, till exempel någon tillväxtfaktor. Det bör därför vara plural och utelämna termen specifik. Man kan idag konstatera att varje så kallad anabol steroid har sin egen specifika uppsättning verkningsmekanismer, som vi tyvärr inte vet så mycket om. Det är inte längre sant alls att hävda att alla anabola steroider ökar proteinsyntesen (åtminstone inte muskelprotein). Den enda orala syntetiska steroiden för vilken denna egenskap har visats hos människor är oxandrolon. Det bör också noteras att i detta fall var det ren muskelproteinsyntes.

Grundig i sin anabola handbok "World Anabolic Review 1996" säger också följande: "Effekten av Dianabol främjar proteinsyntesen". Jag vet verkligen inte var dessa människor går för denna information? När det gäller methandrostenolone specifikt, är det svårt att bedöma dess effekter, än mindre dess mekanismer. Forskning är knapphändig i detta avseende.

Jag kommer att försöka göra det utan garanti. Det första att notera är att methandrostenolone har en mycket låg relativ bindningsaffinitet (hädanefter RBA) för androgenreceptorer, åtminstone hos de studerade djuren. I en studie från 1984 var RBA för methandienon för både rått- och kaninmuskel endast 2% av bindningen av metyltrienolon, som var och fortfarande är referenssteroiden med utmärkt affinitet för detta protein. Dessutom används radiomärkt dihydrotestosteron och miboleron ibland som referenssteroid för dessa ändamål. Som jämförelse, för testosteron, är denna RBA i den citerade studien 23 % för råttmuskel och 7 % för kaninmuskel. Jag säger detta för dem som är stolta över steroidernas bindningsaffinitet. Bindning ensam är dock inte en garanti för effektiviteten hos en anabol steroid, för att ytterligare steg krävs, vars förklaring ligger utanför ramen för denna artikel. Även antiandrogener (nu mer nyligen kallade SARMs - selektiva androgenreceptormodulatorer) har ganska god bindningsaffinitet för androgenreceptorer, och ändå uppstår inte efterföljande androgena effekter.

Den låga bindningsaffiniteten hos de flesta syntetiska anabola androgena steroider är ganska logisk. Försök att ta en fil eller en svetsare till din lägenhet nyckel och göra en formförändring. Chansen är att du inte kommer att sätta in nyckeln i låset alls, annars kommer du att sätta in men inte vrida. Detta är exakt vad forskare har gjort med molekylen i ett försök att dissociera androgena effekter från anabola. Det var bara ett experiment eller ett hasardspel som på grund av okunnighet om verkningsmekanismen misslyckades fullständigt, även om partiell framgång måste erkännas. Idag skulle kanske forskare med sin mer avancerade metodik och teknik vara mer framgångsrika, men för kroppsbyggarnas skull kommer ingen att bry sig om det. Anabola steroider, som droger, är redan passé, så det finns ingen att betala för det. I vilket fall som helst är det av många skäl önskvärt att klargöra verkningsmekanismerna för varje klass av anabola steroider. År 1998 publicerades till exempel forskning om stanozolol, som upptäckte en helt unik verkningsmekanism för detta ämne, men mer om det någon annan gång.

Den anabola effekten av methandrostenolone visades i 6 utbildade idrottare även efter administrering av endast 15mg / dag av detta ämne i 2 månader. Det var en signifikant ökning av kroppsvikt. Studien syftade emellertid i en annan riktning och därför innehåller abstraktet inte specifika siffror om kroppssammansättning.

Hos råttor som matades med en baljväxtdiet (bönor) plus Dianabol, fanns det en signifikant minskning av icke-proteinkväve i skelettmuskeln och en signifikant ökning av den myofibrillära kvävefraktionen i den muskeln. Jag skulle karakterisera denna manifestation, i kroppsbyggnadsjargong, som en ökning av muskeltätheten. Utan tvekan något som varje kroppsbyggare strävar efter, och som har bevisats i praktiken. Förresten, dosen av Dianabol var 1 mg per 100 g diet. Det blir värre med bevis på hur dessa manifestationer inträffade. Anabol effekt, anti-catabolic effekt, satellitcellstimulering, etc.

Jag hittade en studie som undersökte effekten av methandrostenolone, methylandrostenediol och Retabrol på muskelproteinsyntes hos råttor. Jag har bara abstraktet, som inte ger resultaten av denna undersökning. Annars dras slutsatsen att anabola steroider ökade proteininnehållet i skelettmuskulaturen: myosin, myofibrillär och sarkoplasmisk fraktion. Återigen kan åtminstone en ökning av muskeltätheten diskuteras. Annars kan detta dock ha berott på undertryckande av proteolys. Denna hypotes av mig stöds av resultaten av forskning som undersökte effekten av träning och Dianabol på graden av nedbrytning av myofibrillärt protein i hjärtat och tre muskeltyper hos kvinnliga hamstrar. Slutsats: nedbrytningen av myofibrillärt protein minskade i alla muskler i träningsgruppen på Dianabolol och i hjärtat hos den icke-träningsgrupp som använde Dianabolol.

Att förstå dessa effekter är viktigt för att utforma kombinationer av flera steroider. Substanser med olika verkningsmekanismer bör alltid, om ens någonsin, kombineras. Således kan additiva eller till och med synergistiska effekter uppnås med relativt små doser. Jag kan karakterisera den synergistiska effekten kortfattat med det matematiska uttrycket: 1+1=3. Säg det bara inte på skolans matematiklektioner om du vill gå ut med examen. I stället för t.ex. 30 mg av ett ämne är det bättre att använda 2 gånger 15 mg av två olika ämnen. Jag säger detta till dem som inte kommer att avskräckas från steroider även till priset av att äventyra sina liv. Dessutom är detta bara en hypotes som jag inte har några solida vetenskapliga bevis för.

Något från praktiken om dosering

Först och främst bör det sägas att terapeutiska doser av metandrostenolon vanligtvis ställs in av olika tillverkare i intervallet 2,5 till 10 mg / dag för vuxna. Således, ur perspektivet av dagens bodybuilding, löjliga doser. Men kom ihåg att även dessa terapeutiska doser har irreversibelt skadat hälsan många gånger. När allt kommer omkring kan även Aspirin, som innehåller acylsalicylsyra, göra det. Förresten, med kombinationen efedrin, koffein, Aspirin ™, den kombination som används för skulptur, är det den senare som stör mig mest. Slutligen har alla droger negativa hälsoeffekter, men anabola steroider intar en speciell plats bland dem, med tanke på deras steroidstruktur. Den som inte tror på detta är hans problem och livets misstag.

Det verkar för mig att varje ny generation av kroppsbyggare kommer med högre doser steroider, för att inte tala om annan dopning.

Jag tycker att svaret från den engelska steroidgurun Brian Batcheldor på frågan är intressant: "Vad är den högsta dosen du har hört talas om att någon tar?" Svaret finns på webbplatsen för tidningen "Testosteron" på Internet. Svaret är mycket. De flesta rapporter om ämnet är dock grovt överdrivna. Ta fallet med den olyckliga Andreas Muntzer, som gjorde det till den medicinska litteraturen för sitt oöverträffade tillbakadragande, baserat på en cykel skriven på ett pappersskrot som hittades på honom. De som kände honom vet dock att detta bara var ett vanligt trick för att delvis skydda den berörda personen om han skulle ertappas med stora mängder steroider, vilket tyder på handel." Han fortsätter med att säga: "Faktum är att några av de mest extrema fallen av missbrukare som jag känner till ägde rum i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Jag känner personligen till två styrkelyftare och 5 toppkroppsbyggare (två på Olympia-nivå) som erkände att de tog mellan 50-100 Dianabols™ om dagen under 70-talet". På andra ställen fortsätter han. "Jag känner också till en styrkelyftare som erkände att han regelbundet tog 100 Dianabolol ™ om dagen och lade till totalt 10 000 mg testosteron i veckan under veckorna fram till en tävling". Låt dig inte skrämmas av nollorna, det är faktiskt 10 g.

Nästa. "Det mest extrema fallet jag har hört talas om bekräftades för mig av en viss engelsk Olympia-konkurrent. Han tog 2 Anadrol, 10 Dianabol, 6 Halotestin och 100 Anavar en dag som förberedelse för sin sista tävling på 80-talet. Till detta injicerade han 4000 mg av Deca, 2000 mg av Testosteron Cypionate, 400 mg av Winstrol och 400 mg av Primobolan per vecka". Så mycket för Brian Batcheldor.

Om någon ställde mig samma fråga, Jag skulle behöva svara "60 methandrostenolone tablets och 2g testosteron per vecka". Detta var i det centraleuropeiska området och jag har informationen i andra hand.

Slutsats

Jag tänkte nämna hälsoeffekterna, men artikeln drog ut på tiden och jag måste avsluta. Mer om hälsa nästa gång. Annars rekommenderar jag inte ens små doser. Vet att negativa konsekvenser inte kan undvikas. Det Brian beskriver då är vansinnigt.